Grattis Viola!

Idag är en rolig dag! Jag ska på födelsedag - bokstavligen... Jag ska till nyöppnandet av Violas gårdsbutik - Gårdsbutiken Romantiska ting - och det ska bli såååååå roligt!!

Jag är verkligen glad för Violas skull. Det är en dröm som hon får förverkligad idag och drömmar som går i uppfyllelse har något alldeles särskilt glimmer omkring sig.

Grattis Viola!!!

Jag är så glad för din skull!!


Jag är glad för min skull också... för idag ska jag träffa många härliga människor från bloggvärlden. Några har jag träffat förut och en del blir helt nya bekantskaper. Spännande!!

Nähä, nu är det dags att fixa till sig och åka handla lite presenter innan färden bär av till Vikbolandet.
Maken fyller ju år imorgon och någon lite present måste jag ju ge honom.... även om han har svårt att klämma fram något önskemål.

Återkommer nog redan imorgon för en rapport om bloggträffen...

Ha nu alla en riktigt skön lördag!!

Fattigsverige... eller??

"Varför är vi så fattiga??" Frågade dottern mig gråtandes härom kvällen. Det var efter att vi på dagen hade varit och tittat på ett hus som var mer än dubbelt så stort som vårt och helt enkelt underbart. Men, också tre gånger så dyrt som vårt.

"Vi är inte fattiga" svarade jag. "Vi har tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen."

"Men jag har inte ett eget rum" kontrade hon och storgrät.

Ibland är det roligt med en bror.

Det är vår 9-åriga dotters definition på fattigdom - att få dela rum med sin storebror. Och visst, jag kan förstå henne. Det är inte kul att få höra att hon inte får vara i rummet när han är där och inte heller få vara ifred när hon har kompisar hemma. Möbleringen är begränsad och färgvalet i rummet är inte hennes. Och inte går det att göra till hennes heller, för vilken kille vill ha ett rum i turkos eller lila? Inte många. Och definitivt inte sonen. Han vill ha en LHC-flagga över en hel vägg. Och det vill INTE dottern. Ja, ni förstår säkert dilemmat.

Så är det, de delar rum, för vi har inte fler i huset. I och med det är vi fattiga, tycker vår dotter. Vilket verkligen inte är sant. Att de får träna och aktivera sig med allt vad det innebär, ha mobiltelefon, egen tv på rummet (ja.. den är 20 år gammal, men ändå), de får julklappar och födelsedagspresenter, gå på bio då och då, åka på semester, m m, det tar de för givet. Det finns många i Sveriges avlånga land som skulle byta med dem. Men få dem att förstå det...

Vad gör man då som förälder? Jo, man pratar med dem och förklarar för dem vad fattigdom egentligen är, att man får prioritera vad man lägger pengarna på - väljer man att lägga pengar på en sak så får man försaka en annan - och att det viktigaste man har är familjen och att man älskar varandra och visar det.

Dessutom, som en pedagogisk förälder man är (hmmm...) så bänkade jag igår kväll våra barn, mig själv och maken, framför tv:n och tittade på "familjen Annorlunda" i TV 4. En av familjerna har nämligen 9 barn och bor på 95 kvm. Samma storlek som på vårt hus. De ansåg sig inte vara fattiga - tvärtom.

När så programmet var slut säger dottern:

"Mamma, jag kan väl få en lillasyster?"

Vad säger man? Suck!