Semlan - en kär gammal bulle...

Igår hade vi besök av några goda vänner och vad är inte mer passande än att på en tisdag bjuda på vinterns, kanske käraste, bulle - SEMLAN!
Så jag ställde mig att baka vetebullar, blanda mandelmassa och vispa grädde och så här blev resultatet.



Min nyfikenhet över semlans uppkomst och historia väcktes av Sonens idoga frågande om vilken dag som var fettisdagen. Det hade jag ju ingen aning om så jag tog tillfället i akt att titta efter i Wikipedia och vad som står att läsa om semlan där....

Läs du också!

Lite kortfattat kan jag berätta att semlan även kallas fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller hetvägg (då den serveras i ett fat med mjölk).
Förr åt man semlan enbart på fettisdagen, som i år infaller den 16 februari, under fastlagen. Men den traditionen är ju sedan länge bruten. Nu kan man köpa semla redan innan jul på sina ställen. (Som om den feta julmaten inte räcker...)

En liten rolig historisk anekdot är att semlan varit del i en kunglig död...

Den 12 februari 1771 (fettisdagen) avled den svenske konungen Adolf Fredrik (Gustav III:s far). Detta ska alltså ha skett efter att han förätit sig på bland annat semlor.

Så mina vänner... se upp med semlan! Ät inte för många... hur man nu kan låta bli??



Två tips som avslutning:

Tips 1:
Är du i Linköping rekommenderar jag Wasa Bageriets semlor - de är ljuvliga!!!
Om du gillar mandelmassa vill säga... (Bageriet hittar du bakom Stora Teatern.)

Tips 2:
Mandelmassan blir mycket godare om du kör den i mixern tillsamman med det urgröpta bröd et från bullen, en skvätt vispgrädde och lite vaniljsocker (går även att använda vaniljvisp). Mixa så du får en mjuk, men inte rinnig, konsistens. Tyvärr har jag inga exakta doseringar då jag själv alltid kör på en liten höft...

Skulle så gärna bjuda er alla på en semla, men hur lätt är det så här via bloggen.
Får bli en bild istället...

Låt er väl smaka... med ögonen!!

Bild från Alltommat.se
Om du inte har receptet på semla så hittar du det här!
Själv är jag inte så förtjust i kardemumma så den brukar jag ta bort. Men det är ju frivilligt.


Ha en skön dag och ät inte för många semlor!

Svar på lapp!

De gångna två veckorna har varit en omställning för oss alla. Barnen, som är vana att mamma är hemma när de kommer hem från skolan, har fått vänja sig vid att vara själva en stund på eftermiddagen. Inte alltid så lätt.

Själv tänkte jag att små uppgifter kanske skulle hjälpa dem att fylla ut tomrummet av mig... så jag skrev en att-göra-lista. Första dagen var det uppgifter som att tömma diskmaskinen på den rena disken och sätta in den smutsiga i diskhon, samt att ge katterna mat och byta vattnet åt dem.
Sonen tog sig an uppgifterna med stor lust och tyckte att en sån lapp kunde jag skriva varje dag. Det var ju jättekul att känna sig duktig.

Vad bra! tänkte jag. Äntligen har jag hittat ett sätt som gör vardagsuppgifterna lite roligare. Alltså skrev jag en ny lapp för onsdagen som löd så här: Plocka undan alla era saker från vardagsrummet, matrummet och hallen och lägg dem där de ska vara. Ta era egna kläder från tvättkorgarna (med tvättade kläder) och lägg in det i garderoben.
Klockan fem på eftermiddagen ringde dottern till affären och sa: Vi har inte börjat förräns nu... så du vet.
- Ok, svarade jag. Gör så långt ni hinner.


När jag kom hem så låg det en lapp på bordet:




Snacka om svar på tal! Eller ska jag säga svar på lapp?


Det är skillnad på uppgifter och uppgifter är lärdomen av denna händelse. Om jag sedan kommer följa den är tveksamt. Alla måste vi ju städa... barn som vuxen. Fast roligt är det inte!

Kanske lite nya städgrejer från Cath Kidston kan göra susen??

Man måste ju vara rädd om sina lena händer...

Så fin disken blir med en vacker diskborste!

Stryka kläderna på ett blommigt strykbräde kanske lockar mer...???

Vem vill inte hänga sina kläder på fina galgar?

Ha skorna i en skoförvaring vore väl bra?

Ta upp kläderna från en snygg tvättbag är kanske lättare?

Har du fler tips på roliga städgrejer, berätta var jag hittar dem!

Ha en underbar dag, alla därute!!

Vintervackert, julklappar och köldfobi

Ja, det är kallt och jag sticker inte gärna ut nosen. Men häromdagen, när det var strålande sol och rimfrosten målat naturen vintervit kunde jag inte låta bli. Det var så vackert att det gjorde ont. Och då inte av kylan... tror jag. Naturligtvis var jag tvungen att ta några bilder på rimfrostens konstverk i trädgården...












****************

Extra glad är jag över de två lyktor vi fick i julklapp av min bror och hans sambo. De gör sig så fint mot snön och granriset....



Ett tips jag vill dela med mig är att använda sig av gravljus i lyktorna. Det kan verka makabert, men faktum är att de är billiga, brinner mycket längre än ett blockljus, samt rinner inte ut i lyktan. Perfekta för lyktor som står ute.

*****************

Varför ska det behöva vara så förtvivlat kallt när det är snö och rimfrost?? Jag vill inget hellre än att vara ute. Men det verkar inte bättre än att jag mer eller mindre har utvecklat en fobi mot kyla... Kanske för att jag ändå har värk i kroppen och kylan inte gör den bättre, men mer troligen för att jag en gång höll på, eller trodde att jag höll på, att frysa ihjäl.

Det var ett nyår, närmare bestämt nyåret 93-94, då vi var ett gäng som bestämt oss för att fira in det nya året i Åre. Vi skulle åka upp och åka skidor och vara där en knapp vecka. Boendet hade vi ordnat i Undersåker genom en kontakt jag lärde känna när jag jobbade som liftavlösare vintern -90. Vi skulle fira tillsammans med en god vän som då bodde i Sundsvall. Jag hade dragit ihop ett gäng från Linköping och hon ett gäng från sin stad. Vi så verkligen fram emot att få umgås och samtidigt lära känna lite nytt folk.

(bilden av Tväråvalvet i Åre är hämtad från Wikipedia)

Vi från Linköping hade hyrt en folkvagnsbuss från en bekant som ägde en bilfirma (inte Volkswagen). Vi lastade glatt in oss och for i väg. Vädret var klart men kallt, ca 12 minusgrader. När vi kommit till Örebro, ca 13 mil senare, så hade inte snön i bussen smält ännu, vilket gjorde oss lite förbryllade. Efter några mil till började vi känna oss lite kalla... och ännu några mil senare insåg vi att värmen inte gick. Hjälp, vad gör vi??
Vi gjorde ett stopp för att ta på oss våra skidkläder. Senare ännu ett stopp för att hämta in sovsäckarna och krypa ner i dem. Betänk då att den som körde inte kunde sitta i sin...

När vi kom till Sveg var temperaturen nere på -28 grader. Vi var så stela att vi knappt kunde gå. Till råga på allt fick vi inte upp tanklocket som fryst fast, utan fick ställa bussen i bensinstationens garage för upptining. Under tiden låset på locket tinade upp gick vi in och åt på restaurangen.

Fötter och händer brände som eld! Det gjorde så obeskrivligt ont när de tinade upp att jag aldrig varit med om något liknande tidigare eller senare. Och då har jag varit en hästtjej som ridit ute många gånger i riktigt kallt väder...
Behöver jag berätta om den ångest vi kände när vi stod inför faktumet att sätta oss i bussen igen?

De sista milen (som enligt Eniro är 229,0 km och en restid på ca 3 tim 18 min) satt vi helt tysta, ihopkurade och stampade med fötterna. Maken, som då inte var varken make eller pojkvän, var sjuk i över 40 graders feber och mådde allt annat än bra.

När vi kom fram till Undersåker och huset vi skulle sova i visade temperaturen på -36 grader.
Det var där under den resan jag började utveckla min fobi mot kyla. Vi kan säga att det skedde med en rivstart.

(Om trasiga oljefilter, tjafs med biluthyraren, magsjuka etc kan jag berätta en annan gång.)

Numera vill jag ha värme, värme, värme och återigen värme...

En sån här kamin (från Kaminverkstan) skulle jag väldigt gärna ha...

Önskar er en skön och varm helg inomhus!

(PS. För övrigt blev det lite film att fördriva mina lediga dagar med. Kan varmt rekommendera dvd-filmerna jag pratade om i förra inlägget. Charmigt engelskt och romantiskt - härligt!)