Ja, det är kallt och jag sticker inte gärna ut nosen. Men häromdagen, när det var strålande sol och rimfrosten målat naturen vintervit kunde jag inte låta bli. Det var så vackert att det gjorde ont. Och då inte av kylan... tror jag. Naturligtvis var jag tvungen att ta några bilder på rimfrostens konstverk i trädgården...
****************Extra glad är jag över de två lyktor vi fick i julklapp av min bror och hans sambo. De gör sig så fint mot snön och granriset....
Ett tips jag vill dela med mig är att använda sig av gravljus i lyktorna. Det kan verka makabert, men faktum är att de är billiga, brinner mycket längre än ett blockljus, samt rinner inte ut i lyktan. Perfekta för lyktor som står ute.
*****************
Varför ska det behöva vara så förtvivlat kallt när det är snö och rimfrost?? Jag vill inget hellre än att vara ute. Men det verkar inte bättre än att jag mer eller mindre har utvecklat en fobi mot kyla... Kanske för att jag ändå har värk i kroppen och kylan inte gör den bättre, men mer troligen för att jag en gång höll på, eller trodde att jag höll på, att frysa ihjäl.
Det var ett nyår, närmare bestämt nyåret 93-94, då vi var ett gäng som bestämt oss för att fira in det nya året i Åre. Vi skulle åka upp och åka skidor och vara där en knapp vecka. Boendet hade vi ordnat i Undersåker genom en kontakt jag lärde känna när jag jobbade som liftavlösare vintern -90. Vi skulle fira tillsammans med en god vän som då bodde i Sundsvall. Jag hade dragit ihop ett gäng från Linköping och hon ett gäng från sin stad. Vi så verkligen fram emot att få umgås och samtidigt lära känna lite nytt folk.
Vi från Linköping hade hyrt en folkvagnsbuss från en bekant som ägde en bilfirma (inte Volkswagen). Vi lastade glatt in oss och for i väg. Vädret var klart men kallt, ca 12 minusgrader. När vi kommit till Örebro, ca 13 mil senare, så hade inte snön i bussen smält ännu, vilket gjorde oss lite förbryllade. Efter några mil till började vi känna oss lite kalla... och ännu några mil senare insåg vi att värmen inte gick. Hjälp, vad gör vi??
Vi gjorde ett stopp för att ta på oss våra skidkläder. Senare ännu ett stopp för att hämta in sovsäckarna och krypa ner i dem. Betänk då att den som körde inte kunde sitta i sin...
När vi kom till Sveg var temperaturen nere på -28 grader. Vi var så stela att vi knappt kunde gå. Till råga på allt fick vi inte upp tanklocket som fryst fast, utan fick ställa bussen i bensinstationens garage för upptining. Under tiden låset på locket tinade upp gick vi in och åt på restaurangen.
Fötter och händer brände som eld! Det gjorde så obeskrivligt ont när de tinade upp att jag aldrig varit med om något liknande tidigare eller senare. Och då har jag varit en hästtjej som ridit ute många gånger i riktigt kallt väder...
Behöver jag berätta om den ångest vi kände när vi stod inför faktumet att sätta oss i bussen igen?
De sista milen (som enligt Eniro är 229,0 km och en restid på ca 3 tim 18 min) satt vi helt tysta, ihopkurade och stampade med fötterna. Maken, som då inte var varken make eller pojkvän, var sjuk i över 40 graders feber och mådde allt annat än bra.
När vi kom fram till Undersåker och huset vi skulle sova i visade temperaturen på -36 grader.
Det var där under den resan jag började utveckla min fobi mot kyla. Vi kan säga att det skedde med en rivstart.
(Om trasiga oljefilter, tjafs med biluthyraren, magsjuka etc kan jag berätta en annan gång.)
Numera vill jag ha värme, värme, värme och återigen värme...
Önskar er en skön och varm helg inomhus!
(PS. För övrigt blev det lite film att fördriva mina lediga dagar med. Kan varmt rekommendera dvd-filmerna jag pratade om i förra inlägget. Charmigt engelskt och romantiskt - härligt!)
